När verktygen börjar formas efter mig

Under 2025 och 2026 har något ganska fundamentalt förändrats i hur jag använder datorn. Jag har steg för steg börjat ersätta vanliga applikationer med sådant jag byggt själv.

Inte för att jag nödvändigtvis kan bygga en bättre generell filhanterare, musikspelare eller editor än de som redan finns. Utan för att jag kan bygga en som passar mig bättre.

Det är en kombination av egna idéer, många experiment, en hel del kodande och mer eller mindre stöd av AI beroende på projekt. Några saker har börjat som en enkel idé och sedan vuxit därför att jag faktiskt använder dem. Andra har blivit experiment som jag plockar fram ibland och fortsätter utveckla när jag saknar någon funktion.

Idag använder jag flera av mina egna program dagligen.

NPLAY har blivit min musik- och radiospelare. NIRUORG använder jag för filer, mappar och filöverföringar via bland annat SFTP. NIRUCODE använder jag för kodning, även om den inte har ersatt Neovim. Där har jag snarare hamnat i en blandning där jag väljer NIRUCODE eller nvim beroende på vad jag gör och vad jag känner för just då.

NIRUNOTE använder jag för enklare anteckningar och Markdown. NIRUPLAN för projekt och planering. NIRUPRES för presentationer.

Utöver dem har det nog blivit ett tiotal andra program. Olika Office-liknande verktyg, bildbehandling och diverse små specialverktyg som jag använder mer sporadiskt. En del är ganska kompletta, andra löser bara några få saker riktigt bra.

Och just det börjar kännas som själva poängen.

Jag behöver inte längre anpassa mig lika mycket efter programmet

Traditionellt har det nästan alltid fungerat åt andra hållet. Man letar efter ett program som ligger någorlunda nära det man behöver. Sedan lär man sig programmets sätt att arbeta, accepterar funktionerna man aldrig använder och försöker konfigurera bort det man stör sig på.

Nu går det allt oftare att vända på det.

Jag kan börja med mitt eget arbetsflöde och bygga därifrån.

Om jag vill ha två paneler i en filhanterare bygger jag det. Om ett visst kommando borde finnas på ett annat ställe flyttar jag det. Om något kräver fyra klick när jag tycker att det borde kräva ett, kan jag ändra det. Saknas en funktion kan jag lägga till den.

Och använder jag aldrig en funktion behöver den överhuvudtaget inte finnas.

Det gäller även utseendet. Jag föredrar avskalade, minimalistiska gränssnitt, mycket noir, få distraktioner och gärna terminalen när terminalen är det bättre verktyget. Då kan mina egna program också se ut och fungera så.

Det kanske låter som en detalj, men det gör faktiskt skillnad. Verktyg man arbetar med varje dag blir roligare när de känns som ens egna och är utformade för det sätt man faktiskt arbetar på.

AI förändrar vem som kan bygga programvara

Det riktigt spännande är förstås vad AI har gjort med tröskeln mellan idé och fungerande programvara.

AI bygger inte automatiskt bra program. Det krävs fortfarande idéer, beslut, felsökning, testning och en förståelse för vad man faktiskt försöker åstadkomma. Ibland föreslår AI dessutom lösningar som är onödigt komplicerade eller helt enkelt fel.

Men den förstärker möjligheten att experimentera enormt.

En idé som tidigare kanske hade stannat vid ”det vore bra om det fanns ett program som gjorde så här” kan ganska snabbt bli en prototyp. Prototypen kan användas på riktigt. Det som stör kan ändras. Det som fungerar kan behållas. Efter några sådana varv har man plötsligt ett verktyg man använder varje dag.

För mig är AI därför minst lika intressant som utvecklingsverktyg som som färdig tjänst.

Från massproducerad programvara till personliga verktyg

Jag tror att det här bara är början.

Vi kommer naturligtvis fortsätta använda stora generella program. Jag tänker inte bygga en egen webbläsarmotor, ett eget operativsystem eller ersätta allt bara för sakens skull.

Men mellan de stora systemen finns ett enormt utrymme för personliga och specialiserade verktyg.

Programvara behöver inte längre alltid vara byggd för hundratusentals människor för att vara värd att utveckla. Ett program som är perfekt för en enda person kan faktiskt vara ett lyckat program om den personen använder det varje dag.

Det är en ganska stor förändring.

Under större delen av datorhistorien har vi människor fått lära oss att arbeta på det sätt våra program tillåter. Nu börjar vi få en realistisk möjlighet att istället forma programmen efter hur vi själva vill arbeta.

För någon som gillar teknik, utveckling och att experimentera är det en otroligt kreativ tid att leva i.

Jag vet inte exakt vart den här utvecklingen leder de närmaste åren. Men tanken på att personliga program och arbetsflöden kan bli lika naturliga som personliga konfigurationer är väldigt spännande.

Och när jag öppnar min dator idag och allt oftare möts av verktyg som jag själv varit med och format efter hur jag vill arbeta, känns det redan som att den utvecklingen har börjat.

Det är faktiskt helt grymt.