Min relation till AI/SI (Super Intelligence)

Jag har använt AI sedan någon gång runt 2022–2023. På bara några år har utvecklingen gått från något som mest kändes spännande och experimentellt till verktyg som på riktigt förändrar hur jag arbetar.

Numera dyker också begreppet SI, Super Intelligence, upp allt oftare. Jensen Huang och Elon Musk är några av dem som pratar om utvecklingen i de termerna. Om vi om några år fortfarande säger AI, eller om SI blir ett etablerat begrepp, återstår att se. För enkelhetens skull får det bli AI/SI här.

Min egen relation till tekniken är ganska tudelad. Jag använder den väldigt mycket inom vissa områden och vill samtidigt hålla den långt borta från andra.

Och jag tycker faktiskt att den gränsen har blivit tydligare ju bättre tekniken har blivit.

Ett verktyg för att arbeta bättre

I mitt arbete använder jag AI framför allt som stöd för att arbeta smartare och effektivare. Det handlar inte bara om att få svar på frågor. Jag använder det för analys, struktur, problemlösning, informationsbearbetning, idéarbete, kvalitetssäkring och för att snabbare kunna ta mig från ett behov till något konkret.

Det intressanta för mig är egentligen inte AI i sig. Det intressanta är vad tekniken gör möjligt.

Den kan hjälpa till att minska tiden som läggs på mekaniskt arbete och istället frigöra mer tid för sådant som kräver förståelse, omdöme, verksamhetskunskap och beslut. Använd på rätt sätt kan AI bli ett väldigt kraftfullt stöd, men det betyder inte att ansvaret flyttar från människan till maskinen.

Snarare tvärtom.

Ju mer kapabel tekniken blir, desto viktigare blir det att kunna formulera vad man faktiskt vill uppnå, förstå sammanhanget och kunna bedöma resultatet.

Utveckling har förändrats ännu mer

När det gäller systemutveckling har förändringen varit ännu tydligare för mig.

Jag använder idag AI-agenter och även team av agenter för olika delar av utvecklingsarbetet. Kodning, felsökning, granskning, testning, dokumentation, analys och förbättringar kan göras på ett helt annat sätt än för bara några år sedan.

Det är inte särskilt många kodrader jag behöver skriva manuellt längre. Ibland i princip inga alls.

Men det betyder inte att jag bara trycker på en knapp och hoppas på det bästa.

Min roll har snarare förflyttats.

Det blir viktigare att förstå behovet, formulera bra krav, styra arbetet, ifrågasätta lösningar, testa, kontrollera och hela tiden förbättra resultatet. Man behöver vara en bra beställare och kravställare och samtidigt förstå tillräckligt mycket av tekniken för att se när något är bra, dåligt eller direkt fel.

För mig är det en positiv utveckling.

Mindre tid behöver läggas på själva hantverket att skriva varje enskild kodrad. Mer tid kan läggas på behov, funktion, användbarhet och den agila processen att bygga, testa, utvärdera och förbättra.

Vägen från idé till fungerande lösning har blivit väldigt mycket kortare.

Det gör också att små projekt som tidigare hade krävt betydligt mer tid och resurser plötsligt blir möjliga att genomföra. En idé kan snabbt bli en prototyp. Prototypen kan testas. Något som inte fungerar kan ändras direkt. Nästa version kan finnas samma dag istället för veckor senare.

Där är jag definitivt entusiastisk över utvecklingen.

Men sedan finns den andra sidan

Jag gör musik.

Jag skriver texter.

Jag skapar saker där effektivitet överhuvudtaget inte är poängen.

Och där vill jag inte ha AI med mig.

Det kan kanske låta motsägelsefullt när jag samtidigt använder tekniken så intensivt inom andra områden, men för mig är skillnaden ganska självklar.

När jag utvecklar ett system vill jag lösa ett problem. Om AI hjälper mig att göra det snabbare och bättre är det positivt.

När jag skriver musik är själva skapandet en del av meningen.

Musiken ska komma inifrån. Den ska komma ur inspiration, känslor, erfarenheter, idéer, misslyckanden och de där märkliga infallen som ibland leder någonstans och ibland inte gör det.

Det behöver inte vara den effektivaste vägen.

Det behöver inte ens vara en särskilt rationell väg.

Det behöver vara min väg.

Jag vill att det ska vara äkta

Därför är generativ AI för musik inget som lockar mig. SUNO och liknande tjänster kan säkert göra tekniskt imponerande saker, och de kommer utan tvekan att bli ännu bättre.

Men jag har inget intresse av att använda dem för min egen musik.

Om jag gör musik vill jag kunna känna att den kommer från mig. Ett riff ska finnas därför att jag hittade det. En stämning ska uppstå därför att jag sökte efter den. En text ska uttrycka någonting som jag själv försökte formulera.

Även bristerna är en del av det.

Det gäller också texter. Jag kan absolut låta AI göra en sista kontroll av stavning eller hitta ett uppenbart skrivfel. Det ser jag ungefär som att använda en avancerad stavningskontroll.

Men själva texten, tankarna, formuleringarna och det kreativa ursprunget vill jag ska vara mitt.

För mig går gränsen där.

Att kontrollera något jag har skapat är en sak.

Att låta AI skapa det åt mig är något annat.

Kanske är jag ett AI-freak ändå

Den som kommer till min hemsida skulle nog ganska snabbt kunna få uppfattningen att jag är något av ett AI-freak.

Och inom vissa områden stämmer det förmodligen.

Jag tycker tekniken är oerhört intressant. Jag experimenterar med den, bygger med den och försöker förstå hur långt den går att använda på ett vettigt sätt. Jag tror också att vi fortfarande befinner oss ganska tidigt i en förändring som kommer påverka väldigt mycket av hur vi arbetar med information, utveckling och problemlösning.

Men det innebär inte att jag tycker att AI ska användas till allt bara för att det går.

Snarare har de senaste årens utveckling gjort mig mer övertygad om att man behöver fundera över var tekniken faktiskt tillför något och var den istället riskerar att ta bort något som har ett värde i sig.

Jag behöver inte välja mellan att vara för eller emot AI.

Jag kan använda den väldigt mycket där den gör mig bättre på det jag försöker åstadkomma och samtidigt välja bort den helt där jag tycker att den skulle göra resultatet mindre personligt och mindre meningsfullt.

För mig är AI ett verktyg.

Ett extremt kraftfullt sådant.

Men verktyget behöver inte följa med överallt.

När jag arbetar, utvecklar, analyserar och löser problem får det gärna stå bredvid mig.

När jag går in i studion får det stanna utanför dörren.

Där vill jag fortfarande vara ensam med instrumenten, orden, inspirationen och mina egna dåliga och bra idéer.

Det är nog ungefär där min relation till AI, eller SI om det nu är dit vi är på väg, befinner sig just nu.