Om naturen, livet och mitt sätt att se på tillvaron

Personliga funderingar kring animism, stoicism och människans plats i världen.

Jag har alltid funderat ganska mycket över de här frågorna. Det är förstås inget unikt. Människan har väl gjort det i alla tider, och det finns knappast några enkla eller slutgiltiga svar på de stora frågorna. Men med åren har jag märkt att mitt sätt att se på tillvaron alltmer har kommit att kretsa kring två perspektiv som vid första anblicken kanske inte har så mycket gemensamt: animism och stoicism.

Det ena handlar mycket om hur jag uppfattar världen omkring mig och min egen plats i den. Det andra handlar mer om hur jag försöker leva och förhålla mig till sådant som händer i livet.

Jag gör inga anspråk på att sitta inne med några sanningar och har heller inget behov av att övertyga någon annan om hur man borde tänka eller leva. Det här är helt enkelt mina egna funderingar, formade av erfarenheter, intressen och livet i stort. Tankar som säkert kommer att fortsätta utvecklas och förändras med tiden.

Att vara en del av naturen

Jag har alltid trivts i naturen, särskilt i skogen. Det är något med att bara gå där, utan något särskilt mål eller behov av att hela tiden göra någonting. Att lyssna, se och känna omgivningen. Inte behöva prestera eller för den delen bli underhållen.

För mig är naturen inte bara en vacker kuliss eller en plats där man kan koppla av från vardagen. Den är själva förutsättningen för vår existens. Vi människor är inte åtskilda från naturen, även om vi i det moderna samhället ofta beter oss som om vi vore det.

Vi är en del av samma sammanhang som träden, djuren, svamparna, stenarna och jorden under våra fötter.

Det låter kanske självklart, men jag tycker att det är en ganska viktig skillnad mellan att betrakta naturen som något som finns till för oss och att faktiskt uppfatta oss själva som en del av den.

Här kommer animismen in i bilden.

Animismen och en levande värld

Animism är ett begrepp som kan betyda lite olika saker beroende på tradition och sammanhang. I sin enklaste form handlar det om att världen är levande och att det finns en närvaro eller ett slags liv också i sådant som vi vanligtvis betraktar som döda ting.

För mig handlar det inte nödvändigtvis om att varje sten har en själ i samma bemärkelse som vi människor brukar tala om själen. Jag ser det snarare som ett annat sätt att förstå och förhålla sig till verkligheten.

En skog är exempelvis inte bara en samling träd som råkar växa på samma plats. Den är ett oerhört komplext sammanhang där allt påverkar vartannat. Träd, svampar, insekter, djur, mikroorganismer, vatten och jord. Liv, död och nedbrytning som hela tiden pågår och ger förutsättningar för nytt liv.

Men för mig finns det också en mer svårbeskriven dimension i detta. En känsla av närvaro som inte alltid låter sig reduceras till en rent biologisk eller mekanisk beskrivning.

Jag tycker inte att man behöver kunna förklara eller bevisa varje upplevelse för att den ska ha ett värde. Samtidigt betyder det inte att jag automatiskt accepterar alla övernaturliga förklaringar eller påståenden.

Jag är inte särskilt intresserad av att ersätta vetenskap med mystik. Snarare tycker jag att det finns utrymme för både ett rationellt sätt att förstå världen och ett mer personligt, upplevelsebaserat förhållningssätt till den.

Vi vet oerhört mycket om naturen i dag, men det betyder knappast att vi har förstått allt. Och även om vi någon gång skulle kunna beskriva varje process i ett träd, skulle det inte nödvändigtvis göra upplevelsen av att stå framför det mindre betydelsefull.

Animismen blir för mig därför inte främst en fråga om trosbekännelser, gudar eller färdiga svar. Den handlar om respekt, uppmärksamhet och relationen mellan människan och den värld hon är en del av.

Runorna och det gamla

Mitt intresse för runor och runmagi hänger också samman med detta.

Runorna har förstås en historisk betydelse som skriftsystem, och jag tycker att den historien är intressant. Men mitt personliga förhållande till dem handlar inte om att försöka återskapa någon exakt förkristen religion eller föreställa mig att jag vet hur människor tänkte för tusentals år sedan.

Det vore dessutom ganska svårt att göra med någon större säkerhet.

För mig har runorna också en annan dimension. De kan representera krafter, processer och samband i naturen och tillvaron. Inte nödvändigtvis krafter som människan ska kunna kontrollera eller använda för att uppnå sina egna syften.

Snarare något att betrakta, försöka förstå och förhålla sig till.

Det är också tankar som under lång tid har funnits med i mitt musikskapande, inte minst inom Runemagick. Naturen, mörkret, döden, det förgängliga och det som finns bortom vår omedelbara förståelse har varit återkommande teman.

Jag har aldrig varit särskilt intresserad av att göra det till någon romantiserad bild av forntiden. Det handlar mer om något tidlöst, om människans förhållande till det okända och till de processer som pågår oavsett om vi är där för att betrakta dem eller inte.

Hávamál och gammal visdom

En annan sak som ligger nära mitt sätt att tänka är Hávamál, eller Den höges sång, som är en del av den poetiska Eddan. Det är en samling fornnordiska visdomsord och levnadsråd som traditionellt förknippas med Oden.

Jag har länge tyckt att det finns mycket klokskap i Hávamál. Inte för att jag betraktar texten som någon helig skrift eller tycker att allt som står där behöver följas, utan för att många av tankarna fortfarande känns relevanta, trots att de kommer från en helt annan tid och samhällsordning.

Mycket handlar om hur man bör förhålla sig till andra människor och till sig själv. Att tänka innan man talar, inte låta högmodet ta över, visa måttfullhet, värdesätta vänskap och inse att man inte vet eller förstår allt.

Det finns också en tydlig medvetenhet om att livet är förgängligt.

En av de mest kända stroferna är nummer 76, som i fri svensk återgivning uttrycker ungefär följande:

Boskap dör, fränder dör, själv dör man likaså. Men ett gott eftermäle lever vidare.

Jag tycker att det är en ganska kraftfull påminnelse om livets villkor. Vi kan inte undvika döden, men vi kan påverka hur vi lever och vad vi lämnar efter oss genom våra handlingar och vårt sätt att behandla andra människor.

En annan tanke som återkommer i Hávamál är vikten av eftertänksamhet. Att inte tala mer än man behöver, att lyssna och försöka förstå innan man uttalar sig. Det tycker jag är särskilt relevant i vår tid, när så många verkar känna ett behov av att ständigt uttrycka åsikter om precis allting.

Även råden om måttfullhet och att inte låta sig styras av överdrifter tilltalar mig. Inte som någon moralisk pekpinne, utan som en påminnelse om att det ofta finns ett värde i enkelhet och självbehärskning.

Det är här jag ser ganska tydliga paralleller till stoicismen. Både Hávamál och de stoiska filosoferna återkommer till betydelsen av klokskap, karaktär, eftertanke och hur vi väljer att handla. Det betyder förstås inte att de är samma sak. De har olika historiska och kulturella utgångspunkter, men vissa av de mänskliga frågorna är desamma.

Jag tycker också att det finns något intressant i att människor för så länge sedan brottades med många av de frågor vi fortfarande funderar över. Tekniken, samhället och våra levnadsvillkor har förändrats enormt, men människans grundläggande förutsättningar är på många sätt desamma.

Vi föds, lever, skapar relationer, fattar beslut, gör misstag, förlorar människor och dör så småningom själva.

Kanske är det därför en del av den gamla visdomen fortfarande har något att säga oss.

Stoicismen och det vi faktiskt kan påverka

Om animismen framför allt handlar om min syn på omvärlden, har stoicismen blivit ett sätt att resonera kring mitt eget liv.

Stoicismen har sina rötter i antikens Grekland och Rom och förknippas bland annat med filosofer som Epiktetos, Seneca och Marcus Aurelius.

Det som framför allt tilltalar mig är den ganska enkla men samtidigt svåra insikten att vi inte kan kontrollera allt som händer oss.

Vi kan påverka våra handlingar, våra beslut och hur vi väljer att bemöta olika situationer. Men vi kan inte styra andra människors tankar, känslor eller beslut. Vi kan inte ändra det som redan har hänt och vi kan inte garantera hur framtiden kommer att bli.

Det här är lätt att förstå intellektuellt. Betydligt svårare är det att faktiskt leva efter.

Jag har precis som alla andra varit med om saker i livet som jag önskar hade blivit annorlunda. Relationer förändras, människor går åt olika håll och ibland händer sådant som man varken har önskat eller kunnat förhindra.

Det är naturligt att reagera känslomässigt på sådant. Att bli ledsen, besviken, arg eller att fundera över vad man själv eller någon annan kunde ha gjort annorlunda.

Men någonstans måste man också acceptera verkligheten som den faktiskt är.

Det innebär inte att man behöver tycka om det som hänt. Inte heller att man ska förtränga sina känslor eller låtsas vara oberörd.

För mig handlar det snarare om att försöka skilja mellan det som fortfarande går att påverka och det som redan ligger bakom mig.

Att ständigt återvända till det förflutna och försöka förändra det i tanken leder sällan någonstans. Det kan tvärtom bli ett sätt att hålla sig kvar i något som inte längre finns.

Jag vill hellre försöka lära mig av det som hänt och fortsätta framåt.

Det är inte alltid enkelt, och jag lyckas definitivt inte alltid. Men det är en riktning jag försöker hålla.

Att acceptera är inte att ge upp

En sak jag tycker är viktig när det gäller stoicism är att acceptans inte är samma sak som passivitet.

Att acceptera att något har hänt innebär inte att man ska låta bli att agera när det faktiskt finns något man kan göra.

Tvärtom.

Om jag kan påverka en situation tycker jag att jag ska försöka göra det, utifrån mina värderingar och med respekt för andra människor. Men om jag inte kan påverka den måste jag också kunna förhålla mig till det.

Det gäller både stora och små saker.

Vi lever dessutom i en tid där det ständigt finns något att reagera på. Nyheter, konflikter, åsikter, sociala medier och ett närmast oändligt flöde av information. Mycket av det ligger helt utanför vår egen kontroll, men vi förväntas ändå hela tiden engagera oss känslomässigt.

Jag har med tiden blivit allt mindre intresserad av det där ständiga bruset.

Det betyder inte att jag är ointresserad av vad som händer i världen. Tvärtom är jag väldigt nyfiken på utveckling, teknik, vetenskap och samhällsförändringar.

Men jag känner inget behov av att ha en åsikt om precis allting eller delta i varje diskussion.

Det finns en ganska stor frihet i att välja vad man lägger sin tid och uppmärksamhet på.

Och tid är trots allt något vi har en begränsad mängd av.

Döden som en del av livet

Döden har alltid funnits med som ett tema i mitt musikskapande, men också i mina funderingar kring tillvaron.

Inom stoicismen finns begreppet memento mori, ungefär att påminna sig om sin egen dödlighet.

Det kan låta dystert, men jag uppfattar det egentligen som något ganska befriande.

Vi ska alla dö. Det gäller mig, människorna jag älskar och alla andra levande varelser. Det är ett grundläggande villkor för vår existens.

Det finns ingen anledning att försköna det. Förlust, sorg och död kan vara fruktansvärt smärtsamma. Men de är samtidigt en del av livet och naturens ständiga förändring.

Här tycker jag också att animismen och stoicismen möts på ett intressant sätt.

I naturen finns ingen tydlig gräns där allting bara upphör att ha betydelse när en organism dör. Det som varit levande bryts ned och blir en del av andra processer. Materia cirkulerar och nya livsformer växer fram ur det som tidigare funnits.

Det betyder inte att jag vet vad som händer med ett medvetande efter döden. Det gör jag inte, och jag känner heller inget behov av att hävda att jag vet.

Jag behöver inte föreställa mig någon förutbestämd kosmisk plan eller ett högre syfte för att kunna se något betydelsefullt i detta.

Att livet är begränsat gör det snarare mer angeläget att faktiskt leva det.

Att vara närvarande med människor som betyder något. Att ägna tid åt sådant man tycker är meningsfullt. Att försöka vara en hygglig människa och inte skjuta upp allting till någon obestämd framtid.

Vi vet trots allt inte hur mycket tid vi har.

Två perspektiv som kompletterar varandra

Det jag tycker är intressant är att animismen och stoicismen på flera sätt kompletterar varandra, åtminstone så som jag själv förhåller mig till dem.

Animismen påminner mig om att jag är en del av något större än mig själv. Inte nödvändigtvis i någon religiös eller övernaturlig bemärkelse, utan som en del av en levande värld där allting existerar i relation till annat.

Stoicismen påminner mig om att jag inte är världens centrum och att tillvaron inte behöver rätta sig efter mina önskemål.

Båda perspektiven innebär på sitt sätt att släppa föreställningen om kontroll.

Jag kan inte kontrollera naturens processer, tiden eller livets förgänglighet. Jag kan inte heller kontrollera andra människors liv eller beslut.

Men jag kan försöka vara uppmärksam på världen omkring mig och ta ansvar för mina egna handlingar.

Det är egentligen ganska enkelt uttryckt, men samtidigt något som man kan ägna ett helt liv åt att försöka förstå och praktisera.

Det finns också en ödmjukhet i att inse hur lite vi faktiskt vet och hur begränsat vårt eget perspektiv är.

Vi människor har en fantastisk förmåga att förstå, skapa och förändra vår omgivning. Men vi har också en tendens att överskatta vår egen betydelse.

Naturen fanns långt innan oss och kommer att fortsätta förändras oavsett vad som händer med mänskligheten.

Det perspektivet tycker jag är nyttigt att bära med sig.

Att leva i en värld som aldrig står stilla

Jag tycker om teknik och utveckling och fascineras av hur snabbt världen förändras. Samtidigt uppskattar jag alltmer sådant som inte kräver ständig uppkoppling, konsumtion eller stimulans.

En promenad i skogen. Musik. Att skapa något. Att läsa, tänka eller bara vara en stund utan att behöva fylla tiden med någonting.

Det ena behöver inte utesluta det andra.

Jag kan vara djupt intresserad av artificiell intelligens, programmering och framtidens teknik och samtidigt känna en stark samhörighet med naturen och tankar som har funnits hos människor i tusentals år.

För mig finns det ingen egentlig motsättning där.

Det handlar kanske mer om att försöka hitta någon form av balans och att inte förlora sig själv i allt som ständigt pågår.

Jag har också blivit mer medveten om att livet inte behöver vara ett projekt där allting hela tiden ska optimeras, förbättras eller leda fram till något särskilt resultat.

Ibland räcker det att uppleva det som faktiskt finns framför en.

Det betyder inte att jag saknar ambitioner eller mål. Jag har massor av idéer och saker jag vill göra. Men jag försöker skilja på glädjen i att skapa och utvecklas och föreställningen om att jag måste uppnå något visst för att livet ska vara meningsfullt.

Inga färdiga svar

Jag vet inte om jag skulle kalla mig animist eller stoiker i någon strikt bemärkelse.

Jag är inte särskilt intresserad av att placera mig själv i ett fack eller följa en filosofi som om den vore en samling regler som aldrig får ifrågasättas.

Jag plockar snarare med mig tankar som jag tycker är rimliga och användbara och försöker bilda mig en egen uppfattning.

Den uppfattningen kan förstås förändras med tiden. Det vore snarare märkligt om den inte gjorde det.

Jag tror att det är viktigt att kunna ompröva sina egna föreställningar. Att vara nyfiken och öppen för sådant man ännu inte förstår, men samtidigt behålla ett kritiskt förhållningssätt.

Det gäller både vetenskapliga frågor, filosofiska resonemang och personliga upplevelser.

Jag har inget behov av att alla andra ska tänka som jag, och jag förväntar mig inte heller att någon annan ska finna samma mening i naturen, runorna eller de stoiska tankarna.

Det här är helt enkelt några av de perspektiv som hjälper mig att förstå mig själv och världen lite bättre.

Kanske är det också därför jag tycker så mycket om att vara ute i skogen.

Där behöver jag inte förklara någonting, försvara några uppfattningar eller försöka förstå allting.

Jag är bara en liten del av det som pågår omkring mig.

Och det räcker ganska långt.